Mullen i marken – behövs den och vad händer med den?

Göte Bertilsson, juli 2008

Mull är kol.

Mull är organisk substans i marken och organisk substans innehåller alltid kol. Ungefär 60% av mullen är kol. En vanlig mullhaltsbestämningsmetod är att man analyserar halten kol och multiplicerar med 1,7 för att få mullhalten. Vi brukar klassificera jordarna på följande sätt:

Det finns mycket kol i marken. En ”något mullhaltig” jord med 1,6% kol innehåller per hektar ca 48 ton kol bara i matjorden och i tillägg något i alven.

En del av mullen är gammal. Delar av den kan vara över 500 år. Andra delar är nya och stadda i omvandling.

Rester av växter, rötter mm omsätts i marken. Det mesta av deras kol blir koldioxid men ca 20% blir så småningom kvar som stabila mullämnen. Samtidigt bryts mullämnen ner genom så kallad mineralisering, som uppgår till 1-2% per år. Det blir en jämvikt mellan dessa processer.

Det är långsamma förlopp men ändå stora. Om 1% bryts ner per år betyder det 500 kg kol per år. Om man tar bort halmen blir det kvar ca 3 ton skörderester som innehåller 1,2 ton kol. När de omsatts färdigt blir det kvar 240 kg kol. Det kompenserar inte de 500 utan 260 kg kol förloras årligen netto, på 20 år drygt 5 ton. Så då har markens kolinnehåll minskat från 48 till 43 ton och markens kolhalt från 1,6 till 1,4%. Inte så mycket kan det tyckas men marken har försämrats. Och det finns en annan aspekt: 260 kg kol per år och hektar har blivit koldioxid vilket motsvarar utsläppen från ca 350 liter diesel.

Mull och bördighet.

Många av våra bästa jordar har låga mullhalter, vilket kan förvirra. De har odlats länge, mullhalten har minskats under lång tid, de är fortfarande mycket bra men mycket tyder på att med något högre mullhalt hade de varit ännu bättre. En näringsfattig och sur skogsjord som uppodlades för 100 år sedan kan ha hög mullhalt, men det hjälper inte. Den är sämre än en gammal, djup och i grunden bördig odlingsjord.

Hur ska vi då kunna fånga mullhaltens specifika inverkan? Det bör gälla jordens funktion i dag, där vi med gödsling avhjälper näringsbrister. Många åsikter om mullens inverkan grundas på erfarenheter från ogödslade eller svagt gödslade marker. Där spelar mullens näringsinnehåll in. Det kan vara viktigt i en del fall, men inte i vårt normala jordbruk. Frågan gäller mer om mullhalten påverkar skördepotentialen. Man skulle egentligen ha kväveförsök på samma jord men med olika mullhalter och se hur skörd och kväveoptimum påverkas. Sådana försök har gjorts i England. Man har utnyttjat gamla ”mullhaltsförsök”, där man fått olika mullhalter på i grunden samma jord, och på dessa lagt nya försök med olika kvävegivor. Vidare finns ungefär samma försöksupplägg från Tyskland och där har man sammanfattat resultaten i en en siffra: skördeförändring per 0,1% kol i marken.

I Sverige har vi inga försök av denna typ. Däremot har vi långsiktiga bördighetsförsök, där vi har en kreaturslös del och en mer mullhushållande del med vall och stallgödsel på samma plats sedan 40-50 år. Vi ser av analyser att det blivit skillnader i mullhalt. Skördarna varierar förstås mycket mellan år men vi kan ju se på skörden i kreaturslös del i förhållande till den i kreaturshållande del för grödor som är gemensamma. Vi får då följande bild för de senaste decennierna, exempel från försöket på Söderslätt, Fjärdingslöv resp det på Västgötaslätten, Bjertorp:

Den kreaturslösa växtföljen hävdar sig allt sämre i förhållande till den kreaturshållande med vall. Denna tendens har vi på alla försök med höga skördar, lerbetonade jordar och med under 2% organiskt kol i marken., alltså alla försök på goda odlingsmarker.

Man bör ställa frågan om detta kan bero på kväveförsörjningen. Men kvävehalterna är högre i den sämre växtföljden varför detta kan uteslutas.

I detta sammanhang ska inte glömmas försöket i Västraby i Ängelholmsområdet. Lokalen är i grunden gynnsam, jordarten måttligt mullhaltig molättlera. Den gav höga skördar på kring 7 ton höstvete de första 20 åren. Sen kom följande utveckling:

Det blev gradvis allt större brukningssvårigheter i den kreaturslösa växtföljden och skördarna sjönk där. Försöket övergavs 1993.

Diagram för övriga försök..

Erfarenheterna från de svenska bördighetsförsöken vad gäller odling, mullhaltsutveckling och skörd kan sammanfattas i följande tabell.

	Höstvete	Skörd	Mull C%	Ler%	Diff %
	Nivå,ton	Diff %	Vf1 – Vf2		Per 0,1%C
Örja	7,5	9	1,15-1,0	15	6
Fjärdingslöv	7,5	7	1,5-1,3	17	3,5
Bjertorp	7,5	10	2,0-1.8	30	5
Vreta	7	15	2,0-1,7	50	5
Västraby	7	20	2 - ?	LL	>7
Kungsängen	5,5	0	2,1-1,8	56	0
Ekebo	5,5	0	2,7-2,4	14	0
S Ugglarp	5	0	1,6-1,4	8	0
Orup	5	0	2,4-2,2	13	0

Skördenivån gäller det senaste decenniet i vallväxtföljden.

Skörd diff% är skördesänkning i kreaturslös växtföljd jämfört vallväxtföljd de senaste åren enligt trend.

Mullhalter uttryckta som organiskt kol är skattade enligt trend och beräkning.

Detta ger underlag för beräkning av diff% per 0,1%C.

Alla lokaler med höga skördar och halt org C under 2% har under årens lopp utvecklat skördeskillnad mellan växtföljderna. Men det tog 20-30 år innan trenden kom till synes.

De samlade erfarenheter som nämnts ovan kan sammanfattas i följande diagram.

Det finns en risk för skördeminskningar när halten organiskt kol i marken är under 2% (3,4%mull) och skördenivån är hög. Det är möjligt att risken är större på lerbetonade jordar.

Man kan uttrycka denna effekt som skördeminskning per 0,1% kol. Som synes av tabell och diagram är det 2-7% i olika fall.

Andra effekter av mullhalten.

Organiskt kol i marken ökar strukturstabilitet, underlättar vattentransport och infiltration. Marken blir motståndskraftigare mot erosion och sönderslagning av ytlagret vilket minskar risken för fosforutflöde.

Mull (organiskt kol) i Sveriges åkerjordar.

Enligt Åkermarksinventeringen är medelvärdet för mullhalten i Sveriges åkerjordar 6,3% (3,7%C) och medianen 4,1 (2,4%C). Hälften av Sveriges jordar ligger alltså under 2,4% kol. Men i viktiga produktionsområden är värdena lägre. Skåne-Hallands slättbygder har medianen 1,8% kol och Östgötaslätten 2,1. Åtminstone 40% av jordarna i de viktigaste produktionsområdena torde ligga under 2% kol och de skulle därmed reagera negativt på fortsatt nedgång i mullhalten.

Hur kan vi påverka mullhalten?

Växtföljd, skörderestbehandling, skördenivå, stallgödsel etc, bearbetning – allt detta är betydelsefullt för mullhaltsutvecklingen. Ska vi komma ett steg till måste vi försöka kvantifiera detta så man kan väga olika åtgärder och möjligheter och helst också räkna ekonomi. För att komma någon vart måste man då arbeta med den information som jordbrukaren kan ta fram. För det ändamålet utvecklades räknemodellen Cpersp (Göte Bertilsson). Om detta kan man ta fram information i 3 steg:

1. En enkel beskrivning och diskussion om användning.
2. En mer vetenskaplig redogörelse för utveckling och underlag på svenska
3. En preliminär vetenskaplig presentation på engelska, med fulla referenser.

Den som ska använda modellen bör åtminstone ha punkten 1 som grund.

Diskussion.

Vad kan nu sägas om detta? Är inte grunden för skördeminskningar vid minskande mullhalt väl vag? Det blir ju höga skördar i alla fall.

Till det kan sägas att visst skulle man önska fler försök och mer direkta studier. Men kvar står dock att alla exempel på höga skördar och kolhalter under 2% har gett en vikande skördetendens som sammanfaller med minskande mullhalt. Är mullhalten orsaken? Det kan inte sägas säkert. Men det är inte kvävetillgången som spelar in. Skulle det inte vara mullhalten i sig är det något som samvarierar med den, så varför inte använda den som åtminstone indikator?

Om mullhalten minskar 0,5% på 20 år skulle det betyda en skördenackdel på 15-20%. I stället för 8,5 ton blir det 7,2. Är inte detta en onödig risk att ta?

Sedan finns ju exemplet från Västraby.

Om det nu vore så att omsorg om mullhalten kostar pengar har vi ju nödvändiga avvägningar. Men det är faktiskt så att det i många fall går att kombinera med en bättre ekonomi. Och i så fall ......

Vad gäller beräkningar på mullhaltsutvecklingen, Cpersp, är det inte rätt många antaganden och gissningar? Kan det verkligen bli tillförlitligt? Jag kan på sätt och vis hålla med och skulle gärna önska att ett välrenommerat och välförankrat forskarteam från flera universitet hade legat bakom. Men dock – även om det finns osäkerheter i enskilda parametrar har helheten visat sig kunna beskriva utvecklingen i alla fältförsök som har relevans för tillämpningen. Jag har fått svårigheter med tre typer av försök: där långvarig gräsmark eller skog strax innan konverterats till åker, nollparcellen i mycket långvariga försök (över 100 år) och försök på fält med stor erosion.

Sedan vill jag betona att avsikten är just att ge perspektiv, att kunna diskutera olika alternativ tillsammans med jordbrukaren. Det är inte fråga om prediktion.

Det känns bra så långt, men det är klart att det behövs öppenhet för modifikationer och fortsatt utveckling.